Pensionär har jag varit ganska länge nu. Det är ingenting nytt för mig och ingenting jag längre tänker speciellt mycket på i vardagen. Det är naturligt, det går på rutin precis som arbetslivet gjorde och studentlivet en gång i tiden. Men när jag blev ensam pensionär för fyra år sedan, då min älskade Oscar gick vidare till en annan värld, så började djupa tankar om livet åter igen stiga till ytan. Nu var jag ju inte bara pensionerad, utan även själv i vardagen.

När man arbetar varje dag så ser man fram emot pensionen ibland. Man tänker att när jag blir pensionerad ska jag hitta på så mycket saker som jag aldrig hinner nu. Jag ska göra dittan och dattan, jag ska resa dit och besöka den platsen och jag ska lära mig göra både det ena och det andra. Detta är lättare sagt än gjort, eftersom tid har som vana att rinna iväg. Faktum är att när jag och Oscar varit pensionerade har vi verkligen gjort vad vi vill göra, men knappt något av det vi under arbetslivet tänkte att vi skulle göra.

Men nu när Oscar har gått vidare så har jag funnit mig själv i en ny sits. Jag har så mycket tid till saker att jag ibland inte vet vad jag ska lägga det på. Jag är frisk och kry, vilket naturligtvis ökar möjligheterna till olika aktiviteter och förenklar vardagen markant. Jag är ofta ute och träffar mina vänner exempelvis. Vi kan hitta på alla möjliga bus, men också sitta och diskutera livets svåra frågor i all oändlighet. För tid har vi ju gott om.

Men framförallt är jag så lyckligt lottad att jag har en stor familj som värnar om mig. Barn, barnbarn och till och med snart barnbarnsbarn. Som om det inte vore nog så skaffar ju sig alla dessa släktingar till mig respektive, vilket är fantastiskt roligt. Om det är någonting jag gladeligen spenderar mina sista år på, och det gör jag också kontinuerligt, så är det på min familj.