Jag brukar inte skriva om saker som är större och viktigare än det handlar om mig själv och min livssituation som pensionär, men ibland gör jag undantag. Detta är ett sådant undantag. Jag är egentligen inte mycket för politik, oavsett om det handlar om politik på kommunal nivå eller global politik inom FN och EU. Jag tycker mest politiker i Sverige och i de flesta länderna jag hör om ljuger och gör ungefär vad de vill oavsett vad som tidigare sagts eller vad som tidigare lovats väljarna. Men något vet jag, och det är att när människor börjar behandla varandra illa på grund av ursprung eller utseende, då är vi på väg att halka omkull riktigt illa.

Det är så enkelt att klaga. Vi kan klaga på allt möjligt här i livet, jag gör det själv hela tiden. Antingen är det för varmt ute eller så är det för kallt, och känns det lagom så blåser det aningen för hårt. Pensionen är för liten trots att jag jobbat hela livet och bussen är oftast sen. Så långt får vi väl säga att det är OK, men om jag skulle börja peka finger och anklaga specifika människor eller grupper av människor för det jag klagar på så är det en annan femma. Vi behöver inte alltid hitta en syndabock, ibland går det bara inte. Livet är så mycket mer komplicerat än så, det har jag förstått efter över 70 år på denna jord. Vi har alltid varit rädda för sådant vi inte förstår, jag om någon har erfarit detta. Men att peka finger, det har jag slutat med. Gammal är äldst!

Känslor är ju personliga. Det går inte att mäta någons sorg eller rädsla mot någon annan persons sorg eller rädsla. Så egentligen är det inte så konstigt att vi i Sverige kan klaga på mat, väder, boende, kläder, kollektivtrafik, politiker (som jag precis gjort här ovan) och annat som vi inte tycker är bra nog. Vi har helt enkelt inte erfarenheten av värre. Då hjälper det kanske inte att människor i andra länder har det betydligt värre. Men vi måste sluta peka finger mot vår nästa, det försöker i alla fall jag lära mina barnbarn.