Lyckan när jag som förälder fick se mina egna barn för första gången är obeskrivlig. När sedan barnbarnen kom till världen, återkom känslan ännu en gång. Den kärlek som går att känna till sitt eget barn är nästan lika stor när det sedan kommer till barnbarnen. Det är som att en del av en själv har placerats i ytterligare en kropp och personlighet. Därför är det oerhört glädjande att Destiny kommer och hälsar på gamla mormor på lördag.

Jag ser ofta tillbaka på alla dessa besök med glädje. Trots den stora åldersskillnaden kan vi mötas, skratta och lära oss nya saker av varandra. När man som äldre lever ensam är dessa besök extra värdefulla att ta tillvara på.

När Destiny senast besökte mig visade hon mig bland annat e-handel och hur hon klickar hem kläder utan att ens prova dem. ”Det går alltid att skicka tillbaka om det inte skulle passa”, sa hon. Nu sitter jag därför på blueco.se och försöker klicka hem en jacka som överraskning till Destiny. Hon pratade om Barbour och Busnel som sina två favoritmärken, så det ska bli kul att se hennes min när den här gamla tanten har lyckats handla kläder online. Det blir min lilla överraskningsgåva till Destiny när hon kommer på lördag.

Tiden går snabbt, jag minns när Destiny var liten och började skolan. Idag är hon 23 år, en vuxen kvinna med heltidsjobb och egen bostadsrätt. Det är lätt att bli sentimental och tycka att tiden går alldeles för fort. Vad blir det egentligen av alla år? Vart tar de vägen? Här sitter jag själv nu, en 73-årig tant med alldeles för stora kunskapsluckor för att förstå Instagram, Snapchat, e-handel och alla andra häftiga begrepp som de unga numera slänger sig med. Men vad gör det när jag har världens bästa och mest fantastiska lärare i Destiny?